Kniven mot spegeln.
Och den vackra röda färgen som lyste upp hennes avskyvärda hud,
gjorde allting i världen så mycket vackrare.
Det skapades ett begär efter att bli av med en känsla.
Och trösten fann hennes undermedvetna i en annan värld.
En värld där allt kunde lösas genom att lyssna på sina tankar,
och något som hon själv inte kunde kontrollera, var just tankarna.
De viskade till henne, de ville vägleda henne.
Hon var så upptagen med andra känslor,
Att hon inte märkte när metallen stilla rev upp hennes hud.
Och det var först när den röda färgen rann ner mot golvet som hon kände smärtan.
Men det var ingen hemsk smärta, den var befriande.
Hon hade, utan att notera det själv. Räddat sig själv från tankarna.
Den dagen skulle upprepa sig många gånger.
Inte ens med hjälp av såren på hennes arm,
Kunde man räkna gångerna,
Nej, inte ens genom att kolla på ett enskillt ärr,
Kunde man se hur länge sedan det var det skedde.
Det enda man såg, var att det var många ärr,
Och det enda man kunde ana, var att det skett under en lång tid.
Och att det skulle fortsätta en lång tid framåt.
Idag finns hon inte längre med oss, något som hon själv inte skulle se som en förlust.
Men hela hennes historia visar hur starka tankar kan vara,
Och hur farligt det är att låta sig ge vika för sina egna reflexer.
Tyvärr var det bara en tidsfråga innan ödet skulle ta hennes hand.
Hon vände alla känslor och all kritik mot sig själv.
Och även kniven kalla metall.
Hur skulle hon kunna lära sig att det inte är fel på henne?
Hur skulle hon kunna leva med sig själv, utan sin felaktiga bild av sig själv?
Hur kunde hon veta att lösningen på hennes problem inte finns i hennes egna ögon?
Och varför skulle hon ifrågasätta verkligheten hon levde i? Ingen annan gör ju det?
Men det är det som krävs för att krossa den nedåtgående spiralen som leder till tårar.
Hon borde vända knivet mot spegeln istället för sig själv.
För det är inte fel på hennes yttre, och det är inte fel på hennes inre.
Det är uppfattningen av sig själv som ledde till hennes möte med slutet.
Lösningen på alla hennes problem fanns precis där problemet fanns.
Där alla spöken levde, levde även ljuset.
Men det är svårt för en vilsen och kritiserad varelse att hitta det.
Och genom ett sår i huden, finns det inget annat än det röda blodet.
Som koagulerade för att försöka få henne att förstå. Att lyckan ej fanns där att söka.
Hon insåg att det inte att hon var tvungen att söka andra vägar,
För att bli av med de andra känslorna.
Och det var just de andra känslorna som skadade henne mest.
Och ärren var endast ett spår av hur hennes undermedvetna reagerade på hennes känslor.
Men det hon aldrig hann inse, var att den reaktionen kunde leda till hennes död.
Något vi har lärt oss av henne.
Om hon bara kunde vända kniven mot spegeln och attackera sin egen självbild,
Att gå till roten av problemet.
Hade vi kunnat se henne le även nästa vår.
Men nu är hon under jorden med en minnestavla i höstsolen.
Som ett ärr i armen, finns hon nu endast kvar som ett ärr i våra hjärtan.
