Under höstlöven.
Kategori: Poesi
Under alla höstlöv vilar sommaren lika död som möjligheterna att ta sig tillbaka.
Och precis på samma sätt bör du sluta dina ögon. För att avsluta allt du sett.
För du är bara en människa, precis som jag. En varelse som söker tröst i kylan.
Men hur finner en värme när allt det kalla kommer från insidan av sig själv.
När det inte hjälper att stänga intrycken från omvärlden.
När det inte hjälper att sluta andas för att långsamt kvävas till räddning.
Är döden verkligen det rätta svaret för alla som är svaga?
Eller är det någon vi lurats till att tro.
Den som tillbringat en natt i skogen under vintern,
Har vid den stunden svårt att tänka sig något annat än grå snö.
Hen kan inte höra bäckens vatten porla.
Eller stadens invånare sjunga in våren vid en brasa.
Nej, hen hör endast tystnad, och sina egna minnen av den föregående sommaren.
Så varför längta till något som inte går att se, och som en just då inbillar sig veta, aldrig kommer tillbaka.
Även om en vet att det någonstans där inne, vilar en objektiv sanning som talar om det.
Men även den kan vara rå och obehagligt sanningsenlig,
När den viskar i ditt öra i mörket,
Att ljuset som alla säger kommer sen,
Inte behöver vara i detta liv.
För under alla höstlöv kan du vila, lika död som sommaren det aldrig var meningen att du skulle se i livet igen.
Men ljuset kommer alltid, för universum är en upprepande plats.
